En riktig ”hästhistoria”

13 september, 2011

På några sekunder förändrades allt, jag skrittade bort mot skogen på min pigga fina häst – en kort stund senare när jag vände hemåt så rann tårarna nedför mina kinder och jag var ”livrädd” vad hade hänt med min häst, han såg helt förstörd ut!
Det här är en berättelse om Ratino och Erica, en ”typisk” hästhistoria på ett sätt, om tålamod ännu mera tålamod och ett antal veterinärbesök.

Det är en vårdag i maj 2008 som det händer. Ändrade planer, en kompis skulle ha kommit förbi och ridit Ratino, men det blev inställt så jag och Ratino skrittade ut i skogen stället. När vi kom till järnvägsspåren så händer det helt plötsligt, ”Vad gör du?” ropar jag högt till Ratino, för jag förstår inte vad som händer, ett par sekunder, mer är det inte. Ratino har fastnat med sin framhov i spåret och får panik, han kastar sig och sliter sig loss. Att något inte är bra det förstår jag med en gång, han står jättekonstigt, bakbenen är mitt under kroppen och när jag går hemåt så gråter jag, jag går hemåt med en häst som ser ”halv ut” och jag vågar inte tänka på vad som kan vara fel.

Veterinären kom ut samma dag och Ratino fick smärtstillande, men jag ville även få honom röntgad så jag ringde till en klinik och vi hade tur för vi kunde få en tid redan nästa dag.
När vi kom till kliniken så behöver vi inte springa med honom för de såg att han var skadad, Ratino fick först en ”jätte B-vitamin” spruta och sedan så röntgade de honom.  Veterinären tittade på bilderna, ingen skada syntes så man beslutade sig för att skicka dem till ytterligare en klinik. En vecka gick och vi hörde inget från den kliniken som bilderna hade skickats till, så mamma fick ringa dit. Hon fick prata med en veterinär som svarade att han inte kunde se ”någon skada” på röntgenbilderna, de hittade med andra ord inte något fel på min häst, som knappt kunde gå. ”Men ni ser ju att han har ont” säger min mamma till slut, då får hon ett snäsigt svar av veterinären ”det är nog typ kissing spines eller något i halskotpelaren”. Hur kan man bara kasta ur sig något sådant och sedan inte ha tid att förklara vad man menar?
Det här var i semestertider och ”vår” veterinär skulle gå på semester samma dag, så en skadad häst mitt i semestern är inte bra.

Vad ska man göra? Vi visste inte mera nu än innan besöket på klinik 1 och vi hade fått en dålig prognos kastad rakt i ansiktet på oss av en veterinär som inte ens hade sett hästen. Ratten mådde inte bra – han hade ont. Det blir en viss frustration ”vi ville veta vad det var som var fel” så att vi kunde hjälpa honom. Vi tog kontakt med ytterligare en klinik, (här kallad klinik nr 2) och här försökte de med allt, de röntgade, tog ultraljud, kände-klämde och tittade på Ratinos balans. Ratino genomgick även scintigrafi för att se om det var någon skada på skelettet, någon fissur eller annan benskada, slutligen så fick han även prova på shockwave. Givetvis så hoppades jag på att de skulle kunna säga ”det här är problemet” men det kunde inte veterinären, däremot så sa han att det var en muskulär skada och inte någon fraktur och det var skönt höra. Visst är det frustrerande att inte veta exakt vad det är, men här hade de verkligen försökt att hjälpa oss, så när vi åkte hem så var vi ”nöjda” de hade gjort allt de kunde och vi hade fått med oss en ”rekommendation om rehabträning med en equiterapeut, något som det senare skulle visa sig att försäkringsbolaget inte ville ersätta, trots att hästkliniken rekommenderat det.

Det är nog det bästa jag gjort, Linda Söderberg Fång så heter hon, ”hennes namn måste du skriva” säger Erica hon har hjälpt oss hela vägen, med henne har jag kunnat bolla alla frågor ”henne byter jag aldrig ut!”  Hon har ”satt nålar” i Ratino, stretchat honom och även lärt mig hur jag ska stretch för att det ska bli bra.
Ratino och jag fick ett träningsprogram, vi skulle ut och gå i kuperad terräng för att träna upp hans muskler, ”vi gick och gick”.  Tålamod, det är något man måste ha och som jag tycker att jag verkligen har fått, Ratino och jag höll på med våra promenader i 3-4 månader och jag mins särskilt en gång när mamma var med, promenaden började dåligt, Ratino gick ”så där”. Plötsligt när vi kommer ut ur skogen så gick han ”bra” jag minns lyckokänslan, det är det som gör att man orkar fortsätta, ”det är lycka”.
Det har tagit lång tid och många har undrat hur jag har orkat, en anledning till att jag orkat hålla på så här länge är nog att han aldrig har sett riktigt sjuk ut, han har haft humöret uppe och kämpat på, visst har han varit uttråkad ibland, men han har aldrig sett ut att må dåligt. Om han hade sett sjuk ut så hade det varit mycket svårare att fortsätta, nu trodde jag ju att han skulle bli frisk, så för mig ”har det aldrig funnits att ge upp”.
Hur det har varit? Jättejobbigt, det är det faktiskt att ha en skadad häst, för man känner ännu mer av vad den kostar när hästen ”bara står”, vi har fått ut en del på försäkringen men långt ifrån allt, så det är tur att jag har mina föräldrar! Jag tycker verkligen att det är konstigt att man inte kan få ut för rehabilitering av hästen, där är det verkligen ”ett glapp” det känns som att när man kommer till muskelskador så tar veterinärernas ”kunskap slut” så equiterapeuterna behövs verkligen.

Historien är inte slut här, ett år senare när Ratten mådde bra så var det dags för sommarbete.
Något hände i hagen, jag vet inte vad, men jag ringde genast till Linda, equiterapeuten, hon kom ut och konstaterade att han var svullen i ett bakknä och skickade iväg oss till veterinären. Vi åkte till klinik nr 2 igen och Ratino blev behandlad i ett av sina bakknän, vi åkte hem igen nöjda även denna gång, dels för att veterinären var så bra och sedan så fick vi även träningsprogram att följa.  En anledning till att jag tycker att den här veterinären som vi haft ett par gånger är så bra är för att han har egna hästar som han tävlar så han kan jämföra med sina egna och förklara på ett bra sätt han tänker ”mer som mig – som en ryttare”.

Väl hemma igen så var det bara att ”börja om”, efter 6 månader hade vi kommit så långt så att vi löshoppade honom lite ”han älskar att gör det han hoppar glatt – fort och högt”, så när han våren 2010 började ”tvärstannade” framför hindren så förstod jag att något var fel.
En dag väntade jag sedan så åkte vi till en klinik nära oss. (klinik nr. 3) När jag kom till den här kliniken så sa jag bara att ”Ratten” hade varit behandlad tidigare, jag ville inte ”berätta” så mycket för jag ville att de skulle titta på honom och se hur han såg ut utan att de var färgade av hans tidigare historier.
Jag longerade honom och han såg helt konstig ut, hela rörelsemönstret var ”konstigt”. Veterinären lyfter sedan upp hans ena hov, men då gör väl han något som skrämmer henne för hon sätter genast ner hoven och säger ”det här är farligt” sedan så avslutar hon det hela med att säga att ”som hopphäst kommer han inte att kunna gå”. Det irriterar mig nog mest, för bara några minuter innan, när vi väntade på att det lugnande medlet skulle börja verka så hade hon sagt ”Gud vad fin han är, bra musklad” hur kan man sedan några minuter senare säga att han nog bara kommer att kunna fungera som en promenadhäst?
Här fick inte vi något förtroende alls för veterinären, att så snabbt kunna ”döma ut” en häst som man tidigare har sagt ser välmusklad och fin ut, jättekonstigt tycker jag, det inger verkligen inte något förtroende.
Vi bestämde oss för att åka till klinik nr 2 ännu en gång, väl där så skickade vår veterinär oss vidare till deras hovslagare, han hittade en hovböld och han hittade även ”rester” av en tidigare hovböld. Ratino hade med andra ord haft en hovböld när han blev ”dömd till promenadhäst” tur att man inte ger sig!

När vi var klara där så sa veterinären till mig att nu är Ratino återställd, han är inte så svag som du tror att han är, det var skönt att höra honom säga det, jag behövde verkligen få höra det så att jag kunde gå vidare.

Allt har gått bra och nu i år har vi varit ute och tävlat ett par gånger, ska medge att jag var tveksam och lite negativ och tänkte att något kommer säkert att hända men vi har hoppat ett par klasser och Ratten har varit jätteduktig. Vi har vunnit flera klasser!

Jag har lärt mig massor av den här ”historien” så det jag vill förmedla med min berättelse är bland annat att man ska/får vara envis och frågvis som hästägare, man måste ”stå på sig” lite ibland och framförallt, ge inte upp, lita på din magkänsla – byt veterinär om du är tveksam.

Nu när jag rider på Ratten så kan jag njuta av det på ett annat sätt, innan han blev skada så tog jag vissa saker för givet, det gör jag inte nu, jag blir ”lycklig” när jag får till en perfekt ridkänsla eller om vi hoppar och vi får till ett fint språng, visst var jag nöjd förut också men det här är annorlunda.

Mitt mål med ridningen idag är ”att det ska gå bra” och det gör det just nu, jag är så nöjd!

Text: Åsa Pernes
Bild 1,2: Åsa Pernes
Bild 3 och 4 privata bilder.

Relaterade Artiklar

Previous post:

Next post: