Varför islandshäst – skillnader/likheter med halvblod

13 juni, 2012

”Det pratas mycket om att det är skillnad på ”islandsridning” och ”vanlig ridning”. Ju mer jag rider desto mer inser jag att det är otroligt lite som skiljer”

Som så många andra hästtokiga började jag tidigt på ridskolan. Det föll sig naturligt då jag växt upp med min mammas häst – ett halvblod och från 5 års ålder drog jag på mig ridbyxorna en gång i veckan.

Min första kontakt med islandshästen var på en turridning någon gång i 10-årsåldern. Hela min familj föll för den underbara tölten och det här med islandshästar blev ett mer och mer vanligt inslag i vardagen, samtidigt som ridskolan fortsatte att rulla på.
Vi köpte vår första islandshäst – 98. Jag fortsatte att ta lektioner på halvblod parallellt ungefär ett år till, men sen tog islänningarna över helt och idag har jag och min familj 20 islandshästar.

Det enda jag visste om islandshästar innan jag själv började rida dem var att tölten var väldigt bekväm och det faktum att hästar som lämnar Island aldrig får återvända. Ju mer jag kom i kontakt med dessa hästar insåg jag dock att det fanns otroligt mycket att lära.
Islandshästen är en ras som blivit mer och mer populär i Sverige. Ofta hör jag av nyblivna ägare att de framför allt fastnade för tölten hos dessa små, robusta hästar. Det är inte heller ovanligt att de upplever att det var svårare än de trodde.
Det är också vanligt att man väljer islandshästen för att den är lugn, trevlig och lätt att rida. Visst stämmer det att islandshästen är en mycket trevlig häst, som så många andra raser; däremot att det skulle vara lättare att rida en islandshäst jämfört med någon annan ras vill jag starkt dementera. Det behövs precis lika mycket kunskap för att komma till arbete som med vilken häst som helst. Det är en kraftfull häst med mycket framåtbjudning som kräver ett tydligt ledarskap.

När det gäller lynnet hos islandshästar stämmer det nog att de kanske har ett något lugnare psyke, rent generellt. I dom flesta fall är det nog därför lite lättare att handha en islandshäst, oavsett hingst, sto eller valack. Sen om det beror på en medveten avel som strävat mot detta eller om svaret är en annorlunda tradition i hästhållningen kan man bara spekulera i.

Det pratas mycket om att det är skillnad på ”islandsridning” och ”vanlig ridning”. Ju mer jag rider desto mer inser jag att det är otroligt lite som skiljer. Fler gångarter finns givetvis, men samma mål eftersträvas, som balans, samling och eftergift i nacken. I och med att fler gångarter är inblandade krävs en mycket utvecklad sits och känslighet i hjälperna för att lyckas. Jag tror personligen att jag kanske tänker lite annorlunda när jag rider en islandshäst jämfört med ett halvblod. Långsiktigt ligger mer fokus på själva gångarten som sådan, att förbättra den, mer än exempelvis en rörelse man gör i ett dressyrprogram.
Rent ridtekniskt är det dock ingen skillnad, jag vill givetvis att min häst – oavsett ras – ska vara mjuk och följsam, lyhörd, invänta samt svara positivt på mina hjälper och ha en bra framåtbjudning.

Vid inridning av en islandshäst måste ryttaren anpassa sig till vilken gångart hästen har lättast för när ridbarheten ska utvecklas. En del väljer att trava, en del töltar helst i början. Innan man börjar töltträna en häst som väljer trav måste denna först bli så pass ridbar att den förstår drivande och förhållande hjälper, samt ha en god framåtbjudning. Förberedelsen gör som bekant gångarten, det känner nog de flesta igen som någon gång gjort t.ex. en slarvig galoppfattning….

När man tävlar med islandshäst är målet att visa upp en mjuk, energisk och uttrycksfull gångart med mycket aktion. I grenen tölt visas 3 moment:
arbetstempo tölt (samlad tölt)
tempoväxlingar i tölt
ökat tempo tölt.

Detta är en bedömningssport där 3 alt. 5 domare dömer enskilt med en skala från 0-10 med halvpoäng. De tittar på takt, tempo, aktion, form samt ryttarens sits och inverkningar. Avdrag görs för t.ex. tempofel eller grov ridning. I fyrgång och femgång visas 4 respektive 5 gångarter. Utöver dessa grenar finns ytterligare en töltgren samt passgrenar, där endast flygande pass visas.

På Island rider man med mycket fokus på framåtanda – det första en unghäst får lära sig är att bjuda ordentligt framåt på ett positivt sätt. Här anser jag personligen att vi kan lära oss mycket av islänningarna, de är otroligt skickliga på detta. Min erfarenhet är att man ofta är lite snabb att börja koppla ihop gas och broms på sin unghäst. Vi i Sverige – på ”islandshästsidan” – är kända för att vara mycket duktiga tekniskt, kanske för att vi i större utsträckning utgår ifrån den klassiska ridningen som är så etablerad här.
Hur som helst älskar jag förstås alla hästraser, men det är något med islandshästar som gör att jag förmodligen aldrig kan släppa dem. Jag fascineras av gångarterna, det är något visst med att rida en riktigt flott tölt. Vi blir aldrig fullärda, vi måste fortsätta utvecklas inom denna konstart för hästarnas skull – att varje dag försöka rida lite bättre än igår.

Text och Bild: Åsa Nevander – www.gardebystuteri.se

Relaterade Artiklar

Previous post:

Next post: