En diskussionskväll om etik och moral

17 maj, 2011

I kölvattnet av Patrik Sjöbergs avslöjande om övergreppen som han utsatts för av sin styvfar och den avstängda ridläraren som skickat olämpliga sms så gick jag och lyssnade på ”Etik och Moral ett diskussionsämne som berör alla” med stor förväntan, ämnet låg helt rätt i tiden tyckte jag.
Mina förväntningar var nog orimligt höga, att samla ihop vuxna, ungdomar och barn och sedan förmedla ett budskap till alla är svårt, näst intill omöjligt men jag tror att de flesta var nöjda när kvällen var slut.
Att förbundet har haft ett etik och moral år nog inte så konstigt, jag tror att en av anledningarna till det här ämnet kan vara en händelse i nov 2009, Ljungby RK hade anordnat SM för ponny och efter att tävlingarna avslutats skrev de ett öppet brev om bristerna på just ”etik och moral” vid deras tävling. Klubben valde även att inte genomföra sin mycket populära nationshoppning för ponnyer, ”Funktionärerna ställer helt enkelt inte upp på ponnyföräldrarnas beteende längre. Nu blir det tävlingar för hästar istället.”
Ridsportens ledstjärnor var utgångspunkterna för kvällen, det var 12 stycken stjärnor som presenterades och om man ska sammanfatta dem så handlar det om hur vi behandlar våra hästar, vi får inte slå våra hästar fast vi är irriterade, inte skrika åt varandra eller åt våra mammor och pappor. Här blev det en diskussion och en av ridinstruktörerna berättade om när hon sett en privatryttare sitta på ridbanan och piska upp sin häst, hon gick ut till ryttaren och frågade ”vad gör du? Vad är tanken med det du gör nu? Eleven kunde varken svara eller förklara sig.  Samma instruktör berättade även om incidenter där en yngre flicka känt sig pressade av sina föräldrar men inte vågat säga något, när personalen insåg hur den är tjejen mådde så kontaktade instruktören hennes föräldrar.
Mycket självkritiskt så berättade hon om det här första samtalet med en förälder till ett barn som känt sig pressat och mått dåligt, ”jag var lite spänd och hade laddat inför samtalet” så först gick det nog inte så bra, jag fick ett upprört svar att ”jag inte skulle lägga mig i” men sedan så fick vi till en bra dialog och det blev bättre för flickan, så jag är nöjd att jag ringde, jag har väl gjort ca 4 sådana här samtal efter det.

En ledstjärna var ”jag ser till att hästen finns i en lugn och trygg miljö och jag reagerar och agerar om den far illa.” Under den här stjärnan tog man upp att man ska säga till om man ser någon häst som ”fara illa”. Hästen kanske får för mycket mat – ingen man alls, hästen är halt, den mår dåligt av någon anledning, då ska man reagera och prata med antingen den som äger hästen eller någon annan vuxen som kan hjälpa till.  Här gled vi sedan vidare in på om man såg någon tjej/kille fara illa i stallet, bli mobbad, det blev inte någon direkt diskussion utan det var ganska tyst varken de vuxna eller ungdomarna sa något om mobbing. Lena uppmanade ungdomarna att ta kontakt med någon vuxen eller personalen om de såg något, man måste ”reagera”, poängterade hon. Här hade man nog kunnat fördjupa sig lite, tycker jag, men när inte någon ”nappar” på ämnet så är det svårt att få igång en diskussion, synd för det är ett ämne som är lika aktuellt vare sig man är barn eller vuxen, utfrysning eller mobbing som det faktiskt heter, förekommer överallt på arbetsplatser, i skolan men även i stallet.

Ungdomarna kom i gång lite mera när alla delades in i olika grupper, vi fick olika frågeställningar som vi skulle läsa igenom och diskutera, nu blev det genast mera ”prat”.
Vid ”mammornas” bord, för det var inte några pappor med, kom några intressanta saker upp, föräldrarna upplevde att deras barn/ungdomar inte borstade eller ryktade särskilt mycket på sina hästar, nästan inget alls faktiskt. De fick medhåll av instruktörer som sa att det var dåligt med sådant, hon såg nästan aldrig någon som frivilligt borstade på hästarna, hennes upplevelse var att när barnen/ungdomarna kom till stallet på em. så satt de sig oftast och sms eller surfade ut på facebook.. I samband med det här så fick mammorna sig en liten ”känga” de curlar lite väl mycket, de mockar åt hästarna, sadlar och fixar allt så att barnen/ungdomarna bara kan hoppa upp och rida, sluta med det sa personalen låt ungdomarna göra det själva.
En liten släng av hur vi behandlar pojkar jämfört med flickor fick vi också, ”och du när din son har ridit färdigt vad gör han då?” ridinstruktören pekar på en mamma. Det visade sig att den lilla pojken släppte tyglarna så fort han nuddat marken efter ridningen och mamman eller lillasystern tog hästen och fixade allt. Det här hade mamman och instruktören pratat om tidigare, så mamman var väl medveten om problemet och försökte få till en förändring. Jag gillade verkligen den här instruktören, hon lever upp till det här med att agera och reagera, det är sådana här personer vi behöver överallt i vårt samhälle! I mitt tycke en tydlig ledstjärna.

Ridsport och ideal! Ett av ämnena som grupperna fick var ”vi ber alla elever meddela sin vikt”. Det här fastnade alla grupper för, men man fokuserade inte riktigt på samma sak. Ungdomarna som var lite äldre, söta tjejer som innan hade pratat om hur många sitt-upps de klarade av var de som var mest negativa till det här, alla var smala så ingen borde ha känt sig ”träffad”. De pratade inte om hästen och hur det var för den med en för stor/tung ryttare och det var nog inte för att de inte brydde sig om hur hästen eller ponnyn mådde, för det tror jag nog att de gjorde. Det var uppenbarligen hemskt att behöva säga sin vikt, bara tanken på det verkade vara jobbigt, de fastande vid det här med att säga vikten högt och kom inte längre.
De yngre var mer förstående, klart att man skulle se till att ryttaren och hästen passade varandra, det var väl inget konstigt, man rider väl bättre om man sitter på en häst som man passar till! De hade många bra och tänkvärda argument, jag är imponerad och glad över deras härliga inställning, gemensamt för alla grupper var i den här frågan att man inte skulle prata om vad någon vägde högt och det borde väl vara självklart.

När kvällen var slut, hälften hade gått och några satt kvar och pratade, då hör vi en av tjejerna berätta att en förälder till ett mindre barn som hon brukade hjälpa hade sagt att de kunde väl ses på ”stan” tillsammans och fika någon dag… En mamma lystrade snabbt, tyvärr så släpptes det här utan någon direkt uppföljning, tjejen fick uppmaningen att ”man får säga nej” vi vuxna tog det nog på mera allvar än vad ungdomarna gjorde. Men tanken hänger kvar, hade den här tjejen gått och funderat på den här frågan, var det så att när alla småpratade och stämningen var lättsam då kunde hon ”bara säga” det rakt ut i luften och på så sätt få ut det hon gått och tänkt på.
Om jag ska sammanfatta kvällen så var jag nog först lite besviken på att mobbing, doping och att våga säga nej inte lyftes fram tydligare. Men kanske var det så att kvällens informationen räckte för ungdomarna och det var ju dessa som var den här kvällens målgrupp, så det var en ”bra kväll”. Mammorna gick nog hem och funderade lite på vad som sagts, ”mammor” som la sig i saker som de inte kunde var hemskt och mammor som curlade var inte heller bra, men som vanligt höll jag på att ”skriva” var det mammorna som kom i kväll och lyssnade och det var de som skulle hämta och skjutsa hem ungdomarna. Så var fanns papporna?

Överdomare Marianne Wallin’s krönika om Etik och Moral

Relaterade Artiklar

Previous post:

Next post: