Mitt namn är Marianne Wallin. Från och med nu ska jag, med en hyfsad regelbundenhet, leverera artiklar till alltomhastar.se. Det ska handla om att tävla; i första hand inom hoppning och dressyr men också en del om fälttävlan. Det perspektiv jag kommer att ha är till övervägande delen överdomarens.
Sedan mer än 10 år tillbaka är jag nämligen aktiv som överdomare på hopp- och dressyrtävlingar, oftast på lokal nivå. Svenska Ridsportförbundet utbildar oss och sedan finns vi med på en lista som ridklubbarna använder när de behöver boka in en överdomare. Endast den som har genomgått utbildningen och klarat sin slutskrivning har rätt att ta den här typen av uppdrag.
På alla hopptävlingar måste det finnas en överdomare. Inom dressyren är det enbart på elit- och mästerskapstävlingar samt i samband med alla typer av lagklasser som det här kravet finns. Ansvaret för överdomaruppgifterna har på andra dressyrtävlingar en av de dressyrdomare som samtidigt dömer klasserna.
I rollen som överdomare på ryttartävlingarna är jag den person som har huvudansvaret för att allt går rätt till. Det gäller under hela tävlingsdagen och överallt på tävlingsområdet. Jag ser till att ingen bär sig illa åt mot hästar, tävlande, publik och funktionärer samt att alla följer reglerna i TR (tävlingsreglementet). Jag svarar dessutom på frågor och hjälper till om det uppstår några praktiska problem för arrangören.
Mitt eget liv har i många år präglats av ett stort intresse för hästar. Ungefär hälften av den här tiden var jag ridskoleryttare innan jag tog steget över till tillvaron som hästägare. Dessutom har jag under några år jobbat som hästskötare och instruktör på ridskolor runt omkring i Sverige. Slitigt, långa dagar och dålig lön förekom redan på den tiden. ”Den tiden” inträffade för min del under det sena 60-talet. Tyvärr finns det fortfarande många arbetsgivare inom hästbranschen som använder sig av entusiaster på precis samma sätt.
Möjligheten att skaffa egen häst kom när jag och min make flyttade in i vårt nybyggda hus på landet (min föräldragård) med tillgång till en ladugård som gick att bygga om till stall. Därför har vi alltid haft våra hästar hemma, med allt vad det innebär av för- och nackdelar.
Ganska snart blev vi en så kallad häst- och ponnyfamilj, eftersom vi utökade familjen med två barn, Mathias och Kristina (Ina). Till att börja med var det min man Owe och jag som tävlade. Både Owe och jag tävlade hoppning, dressyr och fälttävlan. Mest handlade det om lätta klasser. Barnen hade tillgång till en B-ponny (ett pålitligt äldre russ). De gillade att rida runt i skogen och hemma på vår provisoriska ridbana.
Efter hand som ungarna växte upp och fick möjlighet att träna hoppning och dressyr minskade Owe och jag vårt tävlande. Tid och pengar räckte inte till allt och det kändes rätt att satsa på det uppväxande släktet.
När ungarna hade haft var sin egen ponny under ett år tröttnade Mathias, den äldste av de båda. Det blev för mycket vanlig ridning hela veckorna när han skulle hålla igång en egen ponny. Träningar och lite tävling i hoppning var nog fortfarande rätt kul, men i övrigt kroknade han.
Kristina hängde däremot med länge. Hon tränade hoppning och deltog också i några småtävlingar, men rätt tidigt fastnade hon för dressyren.
Lite mer på allvar blev det när vi köpte D-ponnyn Candidat. Han var en ursöt, busig och ganska outbildad 7-årig welsh partbred. Inas mål som ponnyryttare var att rida SM i dressyr och vi var beredda att stötta henne för att hon skulle kunna nå dit. Det innebar ett tufft jobb för henne, men visst kom hon till SM med sin Candidat. Tre gånger. Och två år i rad fanns de med bland Sveriges 10 bästa ekipage i kategori D.
Inas tränare, Susanne Gielen, fanns med hela tiden och hade en viktig roll tillsammans med Owe. Han hjälpte till med all träning på hemmaplan medan jag agerade stallchef.
Det var en fantastisk och hektisk tid. Owe och jag red fortfarande, men det blev väldigt lite tävling för vår del. Vi sålde vår sista gemensamma häst när Ina hade haft sin stora dressyrhäst några månader. Vår roll blev istället hjälpryttarens (läs motionsridning).
När Ina hade tagit studenten gav hon sig av ut i världen, långt bort från skogen i Småland. Hästen såldes medan sadel och ridutrustning fick stanna kvar hemma ”så länge”. Här hänger grejerna fortfarande. När Ina flyttade hade Owe och jag kommit fram till att vi ville ägna tid och pengar åt annat än hästar. ”Var tid har sin sak”, brukar det heta.
Därför är stallet tomt sedan några år tillbaka och min mest konkreta kontakt med hästvärlden är genom mina överdomaruppdrag. Istället har jag gått över till att skriva om hästar, ponnyer, tävlingar och hästfolk. Min första barn- och ungdomsbok kom ut 2003 och nu har jag en till på gång. Skriva reportage i olika hästtidningar är något jag också sysslar med.
Efter många år av aktivt hästliv finns fortfarande känslan kvar i kroppen. Ryttare slutar jag nog aldrig att vara, bara avsutten numera.
I nästa krönika kommer jag att ta upp en hel del regler som har ändrats i och med 2008 års TR. Det är ovanligt mycket så i vår måste ni alla ha informerat er extra noga om vad som gäller.
Att bli utesluten från en tävlingsklass på grund av en missad regeländring är både onödigt och väldigt retfullt. Speciellt om det till på köpet innebär en missad seger eller placering.
Jobba på med träningen så mycket det nu går under den här nyckfulla årstiden. Att hästen har god kondition är viktigt när det längre fram blir dags för tävlingar. Så viktigt att det till och med står skrivet i TR. Glöm inte heller att ha koll på den obligatoriska influensavaccinationen. Ute på tävlingarna är det ”inom ett år” som gäller i samband med det årligen återkommande sticket. Och den regeln är alla överdomare stenhårda med.
Vi hörs
Marianne Wallin
©Bilderna är Marianne Wallins privata.
Bild 2. Marianne på fälttävlansträning på Strömsholm
Bild 3: Ina på Magnus la Coste
